Elina Vikström

Det finns många ögonblick i ett liv. Alltför många för att man ska kunna komma ihåg dem alla. Du har sett allt för många blickar för att ha kunnat urskilja mina. Du har hört för många suckar för att inse att mina är lite annorlunda motför de andra. Du har hört för många ord för att förstå hur svårt det var för mig att säga mina.

Du var alltid en sådan människa, en sådan som inte såg. Som inte insåg. Som inte hörde. Som inte förstod. Och ändå var du så hemskt underbar, att jag inte kunde sluta tänka på dig. Du var en sådan som etsade sig fast i minnet, och som alltid dök upp i tankarna när man minst behövde det.

Du betedde dig på ett väldigt speciellt sätt. Du var aldrig för undanskymd, och aldrig för utstående. Du var alltid tillräckligt synlig för att aldrig kunna lämna mitt synfält. Du var alltid tillräckligt undanskymd för att jag skulle behöva söka upp dig, och fråga var du var.

Du var du, och det var därför jag var tvungen att hata mig själv. För att jag inte var du. Du var för perfekt för att jag någonsin skulle våga visa mig, du var för långt upp för att jag skulle ha någon möjlighet att nå. Även om jag hoppade så var du precis utom räckhåll.

Du var du, och det var därför jag var tvungen att lämna allt bakom mig. För att du var allt jag behövde. Du var för fantastisk för att motstå, för frestande för att jag inte skulle ge upp allt jag hade. Dina leenden var allt jag behövde för att klara mig.

Du var du, och det var därför jag var tvungen att klippa alla band. För att du var den enda jag kunde ägna mig åt. Det band jag hade till dig behövde för mycket vård för att jag skulle kunna vårda banden till någon annan. Du var det jag prioriterade.

Du var du, och det var därför min värld föll samman. För att du inte gav tillbaka ett uns av det du tog.