Fem dagar kvar
Är det bara jag som av någon anledning känner mig nervös inför den elfte september?
I år blir det ju tio år sedan attacken, vilket troligtvis kommer skapa stora rubriker och specialdokumentärer, samt en hel massa filmer. Och en sådan dag känns det inte som att man får vara lycklig. Som att man borde sörja hela dagen. En sådan dag när man får dåligt samvete av att skratta, eftersom de finns som många som inte längre har den möjligheten.
Det konstiga är att vi inte borde se på den här dagen som mycket annorlunda än andra dagar. Varje dag så dör flera tusen människor en död som borde kunna undvikas. Svält, krig, sjukdomar. Och i många fall är det sjukdomar som kan botas, men den sjuke och hans/hennes familj har inte råd med medicinen. Det är så onödigt, så onödigt.
~
Kommentarer
Trackback